Sedan Torsten med borsten, en skicklig dammsamlare i sina bästa år, flyttade in hos oss har golvet varit ovanligt rent. Nästan så rent, att jag skulle kunna slicka på det. Torsten far runt som ett jehu och äter allt han hittar. Han är liten, rund och klär sig i svart. Från början var jag skeptiskt, men han är förvånandsvärt effektiv, och dessutom ett utomordentligt sällskap. Hans trivsamma surrande, så karaktärisktiskt att jag inte ens kan beskriva det, får lugnet att sänka sig över alla som inte använder öronproppar. Torstens favoritsysselsättning är att flytta på tofflor, mina står vanligen står placerade precis innanför dörren. Varje gång jag bjudit Torsten till mitt rum på middag har jag senare funnit dem utplacerade på suspekta platser. Torsten är döv, han lyssnar inte alls när man säger åt honom att inte äta upp tyg, tändstickor, sladdar eller annat orientaliskt, trots att han i själva verket är väl medveten om magontskonsekvenserna.
I skrivande stund har Torsten plötsligt fått för sig att han skall sova, vilket innebär att jag måste, med enorm kraftansträngning, häva mig ur sängen och peta på honom.


Tacka vettja självgående dammsugare!

Det är roligt att steka köttfärs!
Skrapa bort det bruna, vänd, skrapa bort det bruna, vänd igen..