Regnet det bara öser ner..
Och det gjorde det då också. Jag åkte tåg, med rullväska tygkasse och granris. Om jag hängde tygkassen över axeln, höll rullväskan i ena handen och staplade granriset ovanpå gick det relativt smidigt. Speciellt mycket folk var det inte, så det gjorde inte så mycket att jag fyllde upp några säten. Medan tåget rullade bläddrade jag i en metro. När det var dags för byte ryckte jag åt mig en kupé (tidningen, inte en hel kupé..) och en tidning om skidresor. Oftast ligger tidningar lite här och där, men man vet ju aldrig, nästa tåg kanske var utan. Jag packade på mig alla saker och trixade mig igenom dubbla dörrar in i nästa vagn för att komma ut. Jag var ensam om att kliva av just där, och det var ett sådant där gammalt tåg där man måste rycka i handtaget för att dörren ska slamra upp. utan att tappa greppet om packninngen sträckte jag fram vänsterhanden och drog i handtaget. Dörren sköts undan och jag klev..
nej, jag hejdade mig mitt i steget, PERONGEN VAR JU BORTA!?
Wtf.., det tog flera sekunder innan jag kunde slita mig från bilden av mig själv och mina väskor fallande ut i avgrunden. Fel sida av tåget. shitt.
När jag klivit av tåget, på rätt sida, började jag stega mot tak över huvudet. Det slamrade till på asfalten bakom mig. Jag stannade, andades in och vände mig om. Sekatören. vad gör den där? jag plockade upp den och upptäckte samtidigt att pappkassen som granriset tryckts ned i, inte längre hade någon botten. kul.
Fler saker var på väg ut, och jag började tänka efter vad jag egentligen lagt i just den här kassen. Jag fick för mig att det var något mer, att det saknades något. Jag stod emot impulsen att rusa tillbaka in i tåget, och tur var väl det, för några sekunder senare började det rulla. retsamt sakta. Jag såg framför mig hur jag kommit underfund med vad jag tappat och var ifärd med att springa ikapp tåget.
lättat insåg jag efter en stund att det var i tygkassen jag tryckt ner övriga mysko föremål.
tidningarna jag tagit med för att läsa på nästa tåg var nu VÄLDIGT fuktiga. Glad i hågen ryckte jag åt mig alla pinaler och all packning, varpå jag fortsatte mot torrare marker. För det regnade verkligen.
i en kur, en sådan där som ser ut som en busskur stannade jag. packningen slängde jag på bänken och den fd påsen med innehåll: Granris, la jag bredvid. Så gnuggade jag geniknölarna. hur gör jag med det här? jag kan ju knappast bära granriset i famnen, SAMTIDIGT som jag släpar rullväska och ytterligare en påse, samt tidningar som sett bättre dagar.
Jag öppnade väskan och slet fram ett par bältet, oh så praktiskt. Jag drog åt bältena i varsin ände av kassen, och knöt sedan ihop dem, en bag, underbart.
En kvinna dök upp och såg ut som hon ville använda bänken till det man brukar använda bänkar, så jag skyndade mig att flytta ned väskan och ställa den på en torr fläck.
Så stod jag där och filosoferade över hur smidigt allt brukar gå för mig. nästa tåg rullade in på stationen, och jag hoppade ombord, smidig som..ja, som jag. Mycket riktigt var där inga lediga tidningar, för på det här tåget fanns betydligt fler passagerare. Precis utanför toaletten fanns ett antal lediga lediga platser, en tjej och en kille tog två, de andra ville jag inte ha för det stank urin. jag klämde mig förbi toaletten och det unga paret, genom nästa vagn och.. där, längst bort, fanns två perfekta platser för mig och mitt sällskap. jag tryckte mig fram, placerade väskor och gran på bäst lämpade plats, fällde ned stolssitsen och slog ned arslet. nu satt jag fint! Jag fick klämma ihop mig skapligt när fler passagerare knökade förbi, och likaså när konduktören skulle passera. det var så trångt att jag höll på att drämma till honom med biljetten när han ville se den. och det hade nog INTE varit populärt med tanke på vilken höjd min hand var jäntemot honom.
Resten av resan försvann jag in i fjällvärlden. skidor och lavinutrustning. Visste ni att den finns en rygga med ballonger som blåser upp sig om bäraren drar i ett snöre? På så sätt ska åkaren inte hamna så långt ned i snön vid en lavin. Kanske funkar, vad vet jag.
Jag visste att det var bråttom när jag kom fram, i alla fall om jag skulle hinna med första bussen. exakt 4 minuter hade jag när jag kilade förbi stationshuset. Sedan irrade jag runt som tusan på det där jäkla området. 78 busshållplatser på samma fläck och jag letade överallt! den enda bussen som gick direkt åkte, utan att jag ens såg den. lurigt det där. jag frågade en busschaffis och han pekade mot en buss längre bort och sa att där skulle nog bussen jag borde åka med stanna. Och dit gick jag. Och det var minsann ingen hållplats, bara rödljus. Jag flyttade blicken åt vänster, och insåg att chaffisen och jag tittat på olika bussar. utan att stanna svängde jag och mitt dundrande bagage 130 grader.
för att vara riktigt säker frågade jag föraren om det verkligen var rätt buss. det var det, men jag var tvungen att byta i stan. En kille i keps klev på efter mig och ställde exakt samma fråga. Det slog mig hur drygt det måste vara att svara på den frågan 17 ggr om dagen.
Av i stan, ombord på nästa buss, som faktiskt stod där och väntade, även om jag inte såg den först. ungefär halvvägs fick busschauffören skäll för att en tjej glömt att kliva av. Förlåt, men det lät så roligt, jag kunde inte låta bli att småflina lite. Fast jag tyckte synd om chauffören, som fick skit, trots att han bara gjort sitt jobb.
ur bussen, in under tak. väska och granris, tygkassen på axeln och.. damdamdam.. parapry! Som jag fick tag på genom att bita tag i handtaget och slita upp ur väskan som en ilsken hund. efter lite omorganisering fick jag en ledig hand och kunde börja kvällens sista promenad. Slalom mellan vattenpölar, och en omväg för att slippa trappor. trycka på dörröpnaren med paraplyet, kalla på hissen på samma sätt. Väl inne i hissen tänkte jag att nu regnar det nog inte mer. fällde ihop regnskyddet och tog nya tag i packningen. rullade fram till dörren och äntligen. riiiing på dörrklocka!
