Bästa fliken :D

Jag kom hem, tog av mig skorna, gick fram till papperskorgen, böjde huvudet över den och spottade ut tuggummit. En grovmiss.

Promenerade med hund och matte idag. När vi gick ned mot ån passerade vi en parkerad corsa. just den modellen fick mig att tänka tillbaka på en händelse, något som skedde för många år sedan.

Vi var barn på den tiden, små barn. Benen var fulla av spring och huvudet späckat med fantasier och idéer. Vi lekte runt gungorna, jagalekar och äventyrslekar. av någon anledning fick vi för oss att vi skulle hämta något i bilen. Nycklarna var snabbt på plats och vi stod uppradade bakom den gröna corsan. Med en liten kraftansträngning fick vi upp bakluckan. Jag kan fortfarande minnas hur det var när man var så liten att bakluckan försvann upp i skyn när man öppnade den. Nu var det här en ganska liten bil, så några problem med att nå upp hade vi inte. Vi turades om att sitta i bagageutrymmet. Det var litet, men nog fick man plats alltid! Självklart var det intressant att prova om alla tre rymdes. Det gick fint. Men kunde vi stänga också? Kvickt böjde vi ned våra små huvuden. "Det går väl att öppna inifrån?" vet jag att jag undrade. Ungefär samtidigt smällde luckan igen och allt blev svart. Vi famlade i mörkret och upptäckte snart att det där med att öppna inifrån var lättare sagt än gjort. "Det går inte" konstaterade någon och paniken växte i det lilla utrymmet.
"jag glömde säga till pappa att vi gick hit"

Ibland tror jag att jag är kvar i den där bilen. Fastklämd i totalt mörker, med huvudet mot mina knän, och armarna så tätt intill kroppen att jag inte skulle kunna vifta bort en mygga. jag känner hur syret i luften blir alltmer sällsynt och hur paniken växer i allt det svarta. Ibland glömmer jag det som var så självklart för det där barnet. Att fokusera och lösa problemet, för både andras och min skull. Ibland glömmer jag hur man hittar ut.

jag såg ett stjärnfall idag. jag brukar ha en tendens att missa dem, men idag såg jag faktiskt. jag satt i gräset och tuggades på av en hel myggfamilj när jag såg det. jag önskade ingenting då, men jag ska nog göra det nu, för man vet ju aldrig. plötsligt händer det.

Dimma över mina ängar
Nakna fötter mot en asfaltsväg
En oas, en imaginär replik

Saknad, konsekvens av obehörighet
Ett barns försvar i vinden
Så nära, ändå är det inte här.