 |
Busig förresten.. vilket fult ord! busig.. haha, mysko.
shitt asså. trött.
Satt på bänken i solen. väntade. En kvinna, som såg mycket äldre ut än hon egentligen var, närmade sig platsen bredvid mig. "Har du en cigarett?" kraxade hennes nikotinreceptorer. Jag svarade att "nej tyvärr, det har jag inte". Bara några minuter tidigare fick jag förklara för några andra sådana receptorer att "nej, tyvärr, jag har inte 14kr". Det fashinerar och skrämmer mig. DEM fashinerar och skrämmer mig.
Hon slog sig ned bredvid. Jag fick en otäck känsla av att någon drev med mig. Hon satte sig precis som jag, framåtlutad med underarmarna mot låren. Ser du? Det skulle kunna vara du i framtiden. Jag sneglade åt vänster. kvinnan var liten i både kropp och själ. Hennes fötter stampade då och då i en takt med en bortglömd melodi. Tänk om jag skulle prata med henne? Finns hon ens där?
"ursäkta, har du en cigarett?", mannen som tilltalades skyndade vidare, ignorerade.
kvinnan fortsatte oberörd sitt stampande och vaggade fram och tillbaka. Jag undrade igen om det verkligen satt någon bredvid mig, eller om det bara var ett skal. undrade hur hon var som liten, för mer än så kanske hon aldrig blev.
*KNAK*
OMG! hon bet sönder något. shitt. Jag sneglade igen, men hon bara stampade, vaggade. följde passerande människor med blicken. Kraxade den nu välbekanta frasen.
"Har du en cigarett?" Om de hörde, om de ens såg åt hennes håll, ruskade de på huvudet och viftade bort henne som en irriterande fluga. Jag lutade mig tillbaka. Det var varmt.
hon fick ett svar. han som rökte sade "nej, det här var sista."
Så underligt på något sätt.
*KNAK*
Herregud! Det gick upp för mig. Hon knaprar på sina egna tänder!? Till synes oberörd satt jag kvar på bänken, men långt inne i mitt huvud studsade jag upp och ned för att skaka bort det otäcka ljudet. Det kan ju omöjligt vara hälsosamt att äta upp sig själv. sina tänder dessutom, tämligen hårdsmält. Nu hörde jag ljudet hela tiden.
Det var nog tur, och kanske meningen, att allt det här hände när jag var i mitt smått apatiska tillstånd. I vanliga fall kanske jag skulle haft svårt att hålla minen, nu var det lite som att titta på tv. eller.. äsh, du fattar nog. kanske.
hur som haver satt vi där ett bra tag. Jag grämade mig över min framtid och sörjde hennes, trots att hon möjligtvis gjort sig förtjänt av den. Fast i slutänden är det ytterligheter som tryckt ner den svaga individen. Kanske bara vid fel tillfälle. Det är skillnad på destruktivitet och ondska.
*KNAK*
Fast det där.. huu, det är fan både och.
"har du en cigarett?"
"ja-a, det har jag!" kvinnan som bjöd var borta innan den vaggande figuren bredvid mig hunnit sätta cigaretten mellan läpparna, och tro mig, det var snabbt. Nu blev det tyst, inget knak på en stund.
Gör hon såhär varje dag? Får hon ett par minuter, för att sedan knapra på tänderna i ytterligare några timmar? Återigen. när gick det fel? kvinnan bredvid mig fanns inte längre. Jag var säker på det nu. Hon var sedan länge bortglömd, och skulle förmodligen aldrig återvända. Kvar lämnade hon den lilla kroppen, som nu desperat försöker minnas sången som takten hör ihop med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar