I en gondol på tveksamhetens, sunkiga kanal
Genom en stad så ofattbart banal
Via alla sekretessbelagda, camouflerade beslut
Far vi mot havet, ja vi längtar ut
I en dold parad av missnöjda demonstranter
Följer vi som arbetslösa, vacklande drabanter
I en riktning någon, någon gång har valt
Men vi har yttrat, ångrat oss och svalt
Jag har aldrig velat se det förrän nu
Jag har aldrig krävt nått mer än du
Men har heller aldrig skrikit som jag borde skrika nu
För i trafiken i en bil som kör för fort
Genom natten, sitter vi och ångrar sånt vi gjort
Och utanför passerar alla ljus
Vi kommer aldrig fram till våra trygga hus.
men om jag någon gång når fram
om jag hittar roten till min stam.
om jag tar mig ut i havet, ut ur min kanal
om jag stärker rösten för mitt tal
Så skall jag hålla ut en hand
jag ska hjälpa dig iland
på en fjärran, mycket bättre strand
Jag har aldrig velat se det förrän nu
Jag har aldrig krävt nått mer än du
Jag har heller aldrig velat, så som jag vill nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar